det där Om veckan som gick...

Ingen vecka är den andra lik och varje vecka är det nya mål och drömmar som nås. Jag drömmer inte stort. Inte nu. För små mål är lättare att nå och varje litet mål som nås är en ny milstolpe i Cotton & steels varande. Möten, samarbeten och visioner som sätts på pränt. Och det är en sådan otrolig lycka att känna och se hur jag och butiken sakta växer och det är inget jag skulle klara av själv.
Så tacksam för all hjälp jag får. Maria som är min högra hand och sambon Johan som ser till att jag håller mig på jorden och bromsar när det behövs. För jag är som ett fladdrande löv i vinden. Drar iväg lite för lätt och vill för mycket på en gång och tiden måste ju också räcka till.

Vilken vecka som gått. Jag och sambon fixade lite snyggt på Må bättre, flera samarbeten med högskolan blev klart. Samarbete med Little art cakery på gång och en kundkväll som blev mer än lyckad. 
Man kan inte sitta och vänta på att allt ska ske eller vänta på att kunderna ska komma av sig själv. Det gäller att ständigt tänka nytt och hela tiden ropa högt. Och jag gör så gott jag kan. Ständigt kommunicera på olika sätt och instagram är en otroligt stark kanal. Och jag är så otroligt tacksam för alla ställen där jag få synas. Java, Salong 37, Sotlugg och linlugg, Må bättre, Hotell Winn och Winn citykonferens är bara några av de ställen där jag får vara ett ansikte utåt. Och det betyder allt. Att ständigt få påminna och vara i folks medvetande är otroligt viktigt för att växa och överleva över huvud taget.
Men det absolut viktigaste är att göra ett bra jobb och få kunderna att må bra. Och kvällen i fredags var verkligen ett sånt tillfälle där både vi och kunderna fick må bra.

Nu är det ny vecka och nya möjligheter

det där med att ta sig tiden...

Jag är trött. Känner att jag egentligen bara vill krypa ner under täcket brevid min sjuka älskling. Helst köpa en påse med massa smågodis och inte göra något mer ansträngande än att på sin höjd zappa mellan kanalerna. Jag ligger i sängen med mobilen och slösurfar och tänker... bara nån minut till... sen... 

Jag kliver upp och går och plocka fram kläder som tål regn, krånglar i mig i den trånga sport bh:n och nu börjar både hunden och älsklingen att titta förvånat på mig och jag förstår dem. Jag är själv lika förvånad att jag verkligen är uppe ur sängen. Hunden börjar förstå vad som vankas och gnyr otåligt.

Det regnar ute och jag drar upp luvan på regnjackan så att inte mina hörlurar ska bli blöta. Jag hittar inte riktigt någon bra musik som känns peppande nog så till slut bara går jag och låter musiken sköta sig själv. 
​​​​​​​
Han har överskottsenergi, drar i kopplet och bryr sig inte det minsta om vattenpölar och att pälsen blir alldeles  svart. Det blir mitt bekymmer sen.  Han är piggare än mig och på något sätt smittar hans energi och snart traskar jag på i ett tempo som får svetten i pannan att blandas med regnet.

Jag har alltid älskat regnet. När jag var liten kommer jag ihåg hur jag kunde ge mig ut på timmslånga cykelturer i ösregnet. Byxorna klibbade fast vid benen och håret likaså i pannan. Men som jag njöt. Och det är samma nu när jag är vuxen. På något sätt känns det så renande för själen och när jag varit i mina djupaste svackor är det alltid en promenad i regnet som fått upp mig igen.

Vi har snart gått runt hela parken och det börja skymma. Inte det smartaste av mig att vara ute själv i parken när det börjar bli mörkt men det gör att jag ökar takten och kramar det sista ur mina trötta ben. Och nu precis som alla andra gånger jag tar mig tiden att ge mig ut så här så tänker jag... Varför gör jag inte detta oftare? Men istället för att straffa mig själv med negativitet så lovar jag mig själv att snart göra om det igen. Med eller utan regn.
​​​​​​​
Vi börjar närma oss vårt hus på den trafikerade gatan och det regnar fortfarande. Det är mörkt nu och jag är glad att jag inte är kvar i den nu beckmörka parken. Strålkastarna från bilarna får asfalten att glänsa och glittra av regnet och när dropparna landar på marken bildas tusen små fontäner.
Jag andas ut i hissen. Känner mig så härligt nöjd. Blöt... men nöjd.

det där med söndagar...

Jag börjar varje dag med en kopp kaffe i sängen. Slår på datorn och börja jobba direkt. Söndagar är inget undantag. Skillnaden är bara att jag inte har någon tid att passa för öppning av butiken. Alltså är jag aldrig ledig. Men jag väljer det själv. För att jag vill. För att det numera är en så stor del av mig själv att jag inte riktigt kan skilja på jobb och fritid. Och det är väl så det är när man har glädjen att få jobba med en av sina största hobbies. Så jag klagar inte.

Söndagar brukar bestå av hämtning av möbler någonstans som jag ropat in på auktion eller hittat någon annanstans av alla mina hemliga smultronställe. Sambon är mindre glad över alla mil i bilen med släp men han ställer alltid upp. Men just idag är ingen sån tripp inplanerad så just nu ligger vi båda och slappar på varsin sida av sängen. Men jag är ändå lite ivrig att komma iväg. I bilen ligger ett stort paket från en av mina nya leverantörer utomlands och jag vet att det ligger några riktiga guldkorn där i som jag gärna vill packa upp och ställa i ordning i butiken. Jag blir som ett litet barn på julafton då.

Och det kommer bli en tripp till Ikea. Ett nytt samarbete med Må bättre är klart och jag har fått glädjen att styla upp lite i deras soffhörna på gymet i city. Så en gardinstång ska inhandlas till det så vi kan få upp de fina sammetslängderna. Och känner jag mig själv rätt kommer det säkert bli lite annat smått och gott.
​​​​​​​
Hoppas ni alla får en fin söndag och hoppas vi syns i butiken snart!

det där med att ensam är inte stark...

När jag höll på att öppna butiken var det ju meningen att jag skulle vara själv i den. Att anställa någon var inte att tänka på med tanke på vad det kostar. Och det var jag inställd på. Att få jobba ensam och att få ta allt ansvar och alla beslut själv. 

Men så kom Maria. Hon frågade om hon fick komma och arbetspröva hos mig då hon varit sjukskriven en längre tid. Jag tyckte det var en bra ide och framför allt kände jag direkt att vi klickade. Ibland är det så med vissa personer. Det är liksom bara rätt. 

Efter flera månader började det närma sig slutet på Marias arbetsprövning och både hon och jag kände att vi inte var redo att skiljas åt så vi tittade på olika lösningar. Vi hade turen att få hjälp via arbetsförmedlingen så idag är Maria anställd hos mig på halvtid. Och hon har gjort sig oumbärlig för mig. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne numera. Vi komplettera varandra så bra och jag tar inga beslut utan att fråga henne först. Och det känns skönt att ha någon att bolla med.

Nu är Maria ledig och har åkt utomlands och jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt utan henne. Och ingen som håller reda på mina glasögon och ingen som sätter på nytt kaffe vid halv tre.

Jag får helt enkelt går här i min ensamhet. Tur jag ha Jocko att prata med och så alla ni trevliga kunder förstås som kommer och förgyller varje dag. För vad vore jag utan er.
​​​​​​​
Nä... ensam är verkligen inte stark...

det där med Att få börja på tomma blad...

Det är alltid lite spännande att få börja på något helt nytt. Ett tomt blad som man kan få fylla med precis vad som helst. Som en slags nystart liksom. Och som jag längtat...

Att få fylla tomma rader med ord har alltid legat mig varmt om hjärtat och att skriva har många gånger varit min ventil.  Behovet av att få uttrycka mig, få ösa ur mig tankar och känslor om stort och smått har resulterat i många och långa bloginlägg. Jag har till och med haft äran och glädjen att få blogga mot betalning. Det om något känns som ett bevis på att mina skrivna ord har varit av betydelse.

Därför känner jag att nu när den här fina hemsidan är klar är det ett perfekt ställe att få kombinera mina stora intressen... skrivandet och min underbara butik. Fotografering har också alltid varit ett stort intresse så det kan ju inte bli en bättre kombo.

Så här inne under blogfliken tänker jag med jämna mellanrum dela med mig av det som händer i butiken. Smått o stort. Och här finns även utrymme att kunna bli lite mer personlig och dela med mig av mig själv också. Så jag välkomnar Dig till Cotton & steels egna blogg!
​​​​​​​Kram Petra